Article Database

Alice Cooper

Lisebergshallen, Göteborg, 10 Augusti

Det är svårt att tänka sig ett mer passande intro till en Alice Cooper-konsert, än årets öppning med den mäktiga orgelmusiken ifrån "Phantom Of The Opera". När så intromusiken går över i "Department Of Youth" är det fullt ös ifrån första början. Hits som "Billion Dollar Babies", "No More Mr Nice Guy" och "I'm Eighteen" pumpas ut med jämna mellanrum, spelningen igenom. Publiken jagar frenetisk käppar, dollarsedlar och diamanthalsband som Alice kastar åt dem.

En lycklig själ får till och med tag på Alices halssmycke, som också hamnar i publiken efter ett par låtar. Ifrån nya plattan spelas titelspåret "Dirty Diamonds", och "Woman Of Mass Distraction", som båda två fungerar bättre live än på skiva. Däremellan finns också plats för två halvtrista spår ifrån förra studioalbumet "The Eyes Of Alice Cooper".

Första halvan av showen består, förutom en superb, akustisk version av finstämda balladen "I Never Cry", av rak rock, levererad med högoktanig intensitet och inlevelse. Andra halvan är desto mer teatraliskt, och hämtar musikaliskt mycket ifrån klassikern "Welcome To My Nightmare", som i år firar 30-års-jubileum. Mycket av scenshowen är lånad ifrån de senaste fem årens turnéer, men har delvis klätts i ny skepnad. Avrättningen i giljotinen är tillbaka, enligt Coopers egna utsago, för att fansen krävde det. Enligt flera av fansen själva, låter det snarare som om man är trött på denna del av Coopers teatraliska repertoar. Kanske skulle det hela kännas bättre, om det inte var för det erbarmligt fula, och dåligt påkostade huvudet som visas upp efter halshuggningen? Lite mer nytänkande och eftertanke skulle inte ha skadat på det teatraliska planet, och man kan undra varför Alice endast kör två låtar ifrån den alldeles utmärkta, nya plattan? Säga vad man vill om låtval och eventuell fantasilöshet, men sett till ljudkvalité, energinivå och inlevelse ifrån Alice och hans kompband, är ändå denna spelning riktigt bra!

Avslutningen, där Coopers dotter Calico intar scenen utklädd till Paris Hilton och attackeras av sin chihuahua, är skön satir som sitter mitt i prick. Och att Alice faktiskt valt att ackompanjera det hela med den avdammade pärlan "Wish I Was Born In Beverly Hills", som inte spelats live sen 1979, får de äldre fansen att njuta. På tal om ålder, var det denna kväll ovanligt mycket unga fans som bevistade Alice Coopers konsert. Gammal som ung, var det precis som vanligt "School's Out" och "Poison" som fick den bästa publikresponsen för kvällen, och den svettiga och nedblodade publiken kunde efter en och en halv timma lämna arenan, utmattade och belåtna.

CCC