Article Database

Garagerock i Alice Coopers tappning

Strax efter halv sju på fredagskvällen är det dags för kvällens sista telefonintervju för Detroitättlingen Alice Cooper. Och det är med stor entusiasm som han berättar för mig om framtiden och hur nya skivan "The Eyes of Alice Cooper" kommit till. Efter "Brutal Planet" och "Dragontown", som båda hade en klart tyngre och hårdare framtoning än de flesta tidigare Cooperplattor, tyckte han att var dags att gå tillbaks till rötterna - gammal hederlig garagerock ifrån Detroit...

Det har nu gått lite mer än tre år sen Alice Cooper gjorde storstilad comeback med "Brutal Planet", det hårdaste album han någonsin gjort. Fullt sminkad och med en ny stor scenshow, återtog han skräckrocktronen ifrån efterapare som Marilyn Manson och Slipknot. Efterföljande "Dragontown", som kom året därpå, var förvisso mer varierad, men soundet var mestadels lika kallt och hårt som budskapet - vi lever i en ondskefull värld av som styrs av sex, död och pengar, något som vi till sist kommer att få betala för. Idag, hösten 2003, har Alice lagt "Brutal Planet"-konceptet bakom sig, och istället siktat på att göra en rak rockplatta. Den utlovade tredje och avslutande delen i trilogin verkar inte alls bli av. Alice började skriva på den, men kände snart att det inte fanns någon "punchline", ingenstans att ta vägen efter att ha anlänt till "Dragontown":

- Efter "Brutal Planet" och "Dragontown", som var stora, tunga, psykologiskt apokalyptiska album, som tog upp stora frågor om bland annat själen och helvetet, kändes det som om jag var färdig med det. Jag kände att jag hade fört fram mina tankar och åsikter och att det var dags att gå vidare. Jag ville återvända till rötterna, till Detroitsoundet ifrån det sena 60- och tidiga 70-talet. Till ren garagerock, som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Killarna i bandet är också inne på den musiken, så jag sa till dom att skriva tolv rena rocklåtar. Garagerock. Och det kan knappast låta mer garage än det gör på låtar som "What Do You Want From Me" och "I'm So Angry".

Tvingar lyssnaren

"The Eyes Of Alice Cooper" är det 23: e studioalbumet Alice Cooper släpper, och även om mycket hänt på inspelningsfronten sen debuten "Pretties For You" ifrån 1969, finns det paralleller. Båda skivorna är nämligen inspelade nästan helt live i studion. Jag undrar ifall Alice anser detta vara en bandplatta:

- Ja, absolut! Det var precis vad jag var ute efter. Jag ville verkligen göra ett album ihop med bandet och det var länge sen jag kände på det sättet. Men nu har jag turnerat ihop med Eric, Ryan och Eric Singer i närmare tio år, och jag tyckte det var dags att skriva och spela in ett album med dem. Så jag litade på dem och sa 'Nu hänger det på att vi repar in låtarna ordentligt och sätter dem live i studion'... Nästan alla artister lyssnar i efterhand på det de spelat in och gör en massa pålägg och ändringar, men jag menar att det är en del av charmen om det inte låter perfekt. Jag ville nästan att den här plattan skulle vara anti högteknologi!

Hyllning till Stones

"Detroit City" är en central låt på plattan och kan ses som en hyllning till garagerockens (och artistens egen) hemstad och här besjungs en hel hoper med musikfolk ifrån Detroit. I stompiga "Bye Bye Baby" hyllar Alice en av sina gamla favoritgrupper, Rolling Stones. En grupp som han passade på att se live under Licks-turnén, och som spelat en stor roll för hans karriär. Inte minst deras råa, skitiga stil och den tuffa attityden påverkade unge Vincent (som han då hette) och hans ungdomsvänner en hel del, och under de tidiga åren i The Spiders gjorde skolkamraterna covers på de flesta av Stones låtar. Bland annat ryktas det om att mycket udda inspelningar av "19th Nervous Breakdown" och "As Tears Go By" finns bevarade ifrån den tiden:

- "Bye Bye Baby" är lite av en hyllning till Stones. Jag gjorde mitt yttersta för att få den att låta som om det var en låt ifrån "Sticky Fingers". När jag såg Stones live senast visste jag självklart att de skulle spela alla de stora hitsen, men jag kunde inte tro att det var sant när de körde "Fortune Teller". Det var förmodligen inte mer än en procent av publiken som kunde den låten! Men vi brukade köra den och alla möjliga Stones-låtar under Spiders-tiden.

Gillar Stockholm

Efter att promotionbesöket i Europa är över, bär det av hem till USA igen för starten av en ny turné på hemmaplan. Utöver udda albumspår och givna hitlåtar kan vi under kommande turné också förvänta oss en hel del låtar ifrån nya plattan. En del av dem testades redan under den avskalade sommarturnén, som gick under namnet "Bare Bones". Men nästa runda ska bjuda på fler nya alster och mycket showande:

- Vi kör i staterna i oktober, sen blir det förmodligen Östasien och Brasilien i februari. Och Europa till våren... Vi skulle aldrig glömma Sverige. Jag har varit i Stockholm så mycket att jag kan alla shoppingstråken utantill och vi brukar alltid göra ett par shower i Sverige. Vi kommer säkert att köra "Bye Bye Baby", "Spirits Rebellious" och "Between High School And Old School" live. Många av låtarna på nya skivan är såå skrivna för scenshowen. Den kommer att innehålla minst sex-sju av dem… Den nya showen kommer också att vara mycket teatralisk, men inte likna de senaste turnéerna. Jag har valt att plocka bort giljotinen, och kommer inte att bli avrättad alls. Det blev för förutsägbart att Alice skulle avrättas på scen och jag ville komma bort ifrån att göra samma sak om och om igen. På denna turné satsar jag mer på att lägga till nya låtar och göra lite annorlunda saker. Men det betyder inte att vi aldrig kommer att köra avrättningar i showen i framtiden...

Alice Cooper - "The Eyes Of Alice Cooper" (Playground)

Äntligen har skräckmästaren Alice Cooper lämnat de hårdare tongångarna ifrån senaste släppen "Brutal Planet" och "Dragontown" bakom sig. Nya "The Eyes Of Alice Cooper" innehåller mestadels röjig rock med finurligt underhållande texter som ibland för tankarna till de tidiga 80-talsplattorna "Flush The Fashion" och "Zipper Catches Skin". Detta är Coopers variant på garagerock a la Detroit 2003. Och på lyckade spår som "Detroit City" (med gästande Wayne Kramer) och "What Do You Want From Me" märks det att Alice vet vad han sysslar med. Samma sak med "Novocaine" och "Love Should Never Feel Like This", som med rätt uppbackning skulle kunna bli hits i stil med singlarna ifrån "Trash" och "Hey Stoopid"-eran. Men överlag finns en stor brist på "The Eyes Of Alice Cooper" - refrängerna. På sina håll blir det lite för mycket skränigt gitarrmangel i stil med Blink 182, och med några undantag känns de helt enkelt inte lika starka som Coopers refränger bruka göra. Utöver de rockigare garagespåren finns även plats för den obligatoriska balladen ("Be With You Awhile"), som i och för sig har den rätta känslan, men som ändå känns aningen mjäkig och intetsägande jämfört med andra Alice-ballader. Då är halvlugna "The Song That Didn't Rhyme" klart intressantare, med sin galna text och influenser som påminner lyssnaren om "Lucy In The Sky With Diamonds". Men de två spår som står ut klart mest, är den lysande Stones-hyllningen "Bye Bye Baby", komplett med blås och skön 70-talskänsla, samt (blivande?) skräckklassikern "This House Is Haunted", som är en "evil twin" till "Gail" ifrån 1987 års "Raise Your Fist And Yell". Här känns dock som om något saknas, för tyvärr tar den slut precis när det instrumentala partiet ska till att bryta ut ordentligt.