Cooper Delivers a Performance
Alice Cooper
Genre: Hard Rock
Furuviksparken, Gävle
Date: Saturday, July 4
2/5
Furuvik
For over 40 years, Swedes have had the chance to see Alice Cooper—both the band and the persona—on stage. The chance that there are people in the audience who haven’t seen him before is small but still reasonable. But everyone who has ever had any sort of interest in the man knows that it’s not a concert being offered, but a performance.
The connection with the audience is minimal and has always been so. Unfortunately, an overly intoxicated father of the family completely missed this. Time and again, he loudly expresses his dissatisfaction to deaf ears.
But you don’t need to recite clichés to have the audience in the palm of your hand. Alice knows this and masters the art of captivating an audience completely regardless. So far, so good. Unfortunately, it is repeatedly more than obvious why the legend doesn’t fill the big arenas on his own. The audience on-site is of the most varied kind, and so is their level of interest. Had the performance taken place somewhere else, the attendance would have been halved, and the strollers minimized.
But if you take the whole thing for what it is—a legend's visit to an environment that actually works better than expected—it’s an interesting experience. However, if you view it with critical eyes and start breaking down the faltering show into its components, it’s no longer as enjoyable an experience.
Alice is in remarkably good physical shape for his age, but his voice is not. He has never been known for having a great voice, but tonight it’s particularly raspy. Sure, one mustn’t forget that the man is 67 years old. At the same time, Alice himself mustn’t forget that there are still people who have high expectations of his concerts. In such cases, not even the well-rehearsed band, led by the Swedish acquaintance Ryan Roxie (guitar), being on top form can help.
Overplayed numbers like "No More Mr. Nice Guy" and "Billion Dollar Babies" occasionally sound quite vital, while "I'll Bite Your Face Off" is downright dreadful. How it can share space with gems like "House of Fire" and "Poison" is impossible to understand.
Even more incomprehensible is the painful finale, where The Doors, Jimi Hendrix, The Who, and The Beatles are "honored" with covers, gravestones, and misery. Dutiful to the extreme, and to hear more engaging versions, you only need to attend any random after-beach event.
(Translated from the original Swedish language publication, Arbetarbladet -- December 2024)
Cooper bjuder på föreställning
Furuvik I över 40 års tid har svenskarna haft chansen att se Alice Cooper - både bandet och personen - på scen. Chansen att det finns folk i publiken som inte har sett honom tidigare är liten men ändå rimlig. Men alla som någon gång haft något sorts intresse i karln vet att det inte är en konsert som erbjuds utan en föreställning.
Publikkontakten är minimal och har alltid varit det. Dessvärre har en överförfriskad familjefar helt missat det. Gång på gång vädjar han högt sitt missnöje för döva öron.
Men man behöver inte rabbla floskler för att ha publiken i sin hand. Alice vet det och behärskar konsten att trollbinda en publik till fullo ändå. Så långt, allt väl. Dessvärre är det gång på gång mer än uppenbart varför legendaren inte fyller de stora hallarna själv. Publiken på plats är av det mest varierande slaget och så även intresset. Hade spelningen ägt rum någon annan stans hade publiksiffran halverats och barnvagnarna minimerats.
Men tar man det hela för vad det är, en legends besök i en miljö, som faktiskt fungerar bättre än väntat, är det hela en intressant upplevelse. Ser man i stället det hela med kritiska ögon och börjar bryta ned den haltande showen i beståndsdelar är det inte längre en lika trivsam upplevelse.
Alice är vid synnerligen god kroppsvigör för sin ålder men rösten är det inte. Han har aldrig varit de stora rösternas man men i kväll är det extra knarrigt. Visst, man får inte glömma bort att karln är 67 år gammal. Samtidigt får inte Alice själv glömma bort att det finns folk som fortfarande har höga krav på hans konserter. Då hjälper det inte ens att det väloljade bandet med svenskbekantingen Ryan Roxie (gitarr) i spetsen är riktigt på tårna.
Uttjatade nummer som "No more Mr. Nice Guy" och "Billion dollar babies" låter stundtals nog så vitala medan " I'll bite your face off" är rent förskräcklig. Hur den kan få trängas med juveler som "House of fire" och "Poison" är omöjligt att begripa.
Än mer omöjligt att förstå är det plågsamma slutet där Doors, Jimi Hendrix, The Who och Beatles ska hyllas med covers, gravstenar och elände. Pliktskyldigt så att det förslår och för att höra mer engagerade versioner behöver man bara gå på valfri after beach.
